Det är inte alltid raka spåret ut i skogen, ibland krävs det att man går vilse först.

En intervju med Sara Norgren på Skogsstyrelsen.
Hur hamnade du i skogen?

Det var en lång, vinglig, resa. På gymnasiet gick jag samhälle med inriktning på språk, jag ville egentligen gå kultur men vi var för få i den årskullen så det blev språk istället. Jag tänkte bli kulturjournalist men insåg att det var hög konkurrens om de jobben.

Efter gymnasiet ville jag göra något roligt så jag valde att läsa historia på universitetet. Jag läste så långt det gick och funderade på att forska inom historia, så jag läste engelska för att få ihop poängen som fattades för att kunna forska. Efter att ha skrivit en massa uppsatser insåg jag att jag inte ville forska och stod nu med en hel del historia och engelska som inte gav mig något jobb. Då valde jag att ta ett sabbatsår för att komma på vad jag ville göra och frilansade som journalist under tiden.

Jag insåg snabbt att jag inte trivdes som frilansande journalist heller då jag inte gillade stressen. Ibland var det en artikel per vecka och ibland skulle 13 vara klara innan fredagen. Dessutom fanns det en tydlig förväntan på hur artiklarna skulle vara vinklade och det gillade jag inte. Då tänkte jag att ”lärare kan man ju bli” så jag läste in pedagogiken på universitet i ett och ett halvt år och fick då behörighet att undervisa på både högstadiet och gymnasiet.

Sen behövde jag ta min lärarexamen och då krävdes det ett mentorsår, vilket blev svårt att hitta en plats som tog emot mig då det blev dyrt för skolorna. De behövde betala för den nyanställda och mentorn och ingen av dem kunde ju jobba 100% som lärare under tiden. Så jag hamnade där det fanns en skola som ville ta emot mig, jag trivdes helt okej där, jag gillade att undervisa förutom dokumentationsbördan som ledde till att man fick akutplanera lektioner på kvällarna och att hantera föräldrar var inte alltid så kul heller. Ungdomarna var roliga men föräldrarna kunde vara komplicerade. Dessutom krävde det jobbet att man alltid behövde vara på topp, speciellt om man jobbar på högstadiet, då kan man inte ha en dålig dag. Ett halvår in i min lärartjänst insåg jag att det inte var min grej. Men jag jobbade kvar som lärare ett år till, medan jag funderade på vad jag ville göra.

Hur gammal var du när du valde att börja om?

25 eller 26 ungefär. Dock hade jag ingen idé alls om vad jag ville göra. Så jag googlade en massa yrken och gjorde listor, plus och minus. Just då tränade jag väldigt mycket så jag funderade ett tag på PT eller dietist eller liknande men inget fastnade. Då sa min mor ”men du som alltid är ute i skogen, varför jobbar du inte med skog?”. Det var som polletten trillade ner och jag insåg att det var ju det jag skulle göra. Så jag googlade runt för att se vad som fanns. Jag var inte så pepp på jägmästarlinjen då det innebar sex år till med studier.

Ja, efter x-antal år i skolbänken börjar det knaka i en.

Ja, dessutom behöver ju ekonomin gå ihop. Tur nog hade jag inte använt lånedelen av CSN förra gången utan bara bidraget, dock äter det ju upp veckorna man får ändå. Så ekonomiskt skulle det inte fungera men så hittade jag skogliga basåret för blivande skogsmästare på Jällagymnasiet, i Uppsala, och om jag tyckte det var kul och om det gick bra skulle jag också vara automatiskt antagen till skogsmästarprogrammet. Så jag sökte med tanken om att i värsta fall lär jag mig köra skogsmaskin och motorsåg och kan se om det är något för mig. Basåret var definitivt det bästa jag gjort, det var ett otroligt roligt år! Att få köra skotare, lära sig massa om skog och inse hur mycket mer det finns att lära sig om skogen. Jag behövde inte ens fundera utan hoppade på skogsmästarprogrammet och det har jag inte ångrat heller, det var roliga år och jag rekommenderar det starkt!

Skogsmästarprogrammet är tre år och med basåret blev din omstart fyra år?

Ja, precis. Men samtidigt blev inte omstarten så tung som den kunde blivit då det var mer roligt än inte. Jag ångrar inte min lärarutbildning då jag har haft otrolig nytta av den, kanske inte utbildningen i sig men mentoråret och mötet med ”den hårda verkligheten”. Men, det var ju skogsmästarprogrammet som var det roligaste, där jag mött flest människor och gick de intressanta kurserna. Så jag rekommenderar basåret till alla som är skogsintresserade eller vill ha ett fritt jobb med många valmöjligheter. Det är ju 50% praktik, så om inte annat så får man prova på olika sorters jobb inom skogen. Då kan man ju se om det är något man är intresserad av eller inte. Dessutom får man en del ”bra att ha”-kunskap som röjsåg, motorsåg och skogsvård.

Härligt, men tillbaka till din resa.

Jag gjorde misstaget att få jobb innan jag var helt klar med min utbildning.

Det är ju jättefarligt!

Ja, det är farligt. Min rekommendation är att göra klart helt först. Jag fick jobb på Sveaskog som säsongsarbetare redan i februari det år jag skulle gå ut. Jag skulle jobba med gallringplanering. När jag fick jobbet hade jag ungefär tre dagar kvar på ex-jobbet och då stannade det liksom upp.

Har du fortfarande tre dagar kvar?

Nej, jag gjorde klart den 2019 under en sjukskrivning. Så två år i efterhand.

Grattis! Många som viker av innan målsnöret har ju en tendens att aldrig hitta tillbaka.

Det var tufft, jag ska ärligt säga att jag hade en fantastisk handledare som jagade på mig. De var tack vare honom och min sjukskrivning att jag blev klar. Jag fick kontakt med Jenny Karlsson på Skogsstyrelsen när jag pluggade och gjorde mitt ex-jobb åt henne. Sen började jag på Sveaskog som säsongsarbetare och efter två månader hade jag en fast anställning i Hedemora där jag jobbade som områdesansvarig.

Så vad gör en områdesansvarig på Sveaskog?

En områdesansvarig på Sveaskog är en planerare. Man planerar inför gallringar och/eller föryngringsavverkningar. Enkelt förklarat handlar det om att man går ut och tittar på skogen. Har den för höga naturvärden ska den sparas, är den för ung får man vänta. Så man kollar om den är okej att avverka och planerar sedan all hänsyn som behöver tas vid avverkningen. Vad ska sparas, var man inte får köra, kantzoner till vatten och våtmarker, forn- eller kulturlämningar och annan hänsyn som behöver tas. Sen mäter man skogen och gör en bedömning om hur mycket virke som finns, hur mycket ska bort, var maskinerna ska köra och behöver det förröjas. Dessutom markerar man upp det man planerar med olika snitselband i olika färger för att hjälpa skogsmaskinföraren. All hänsyn loggas också i en fältdator och ritas in i en karta. Detta blir ett underlag för skogsmaskinförarna, så de får en bra bild av området som ska avverkas och vilken hänsyn som behöver tas.

Som områdesansvarig har man ansvar för ett område där man planerar det mesta men sen ansvarar man även över att alla röjningsarbeten går vidare till röjarna, man ajourhåller det som gallrats eller avverkats så det går vidare i kedjan. Man är också kontaktperson på sitt område så om antingen en privatperson eller myndighet vill ha tag i någon är det till den områdesansvariga man vänder sig först. Man har även ett utvecklingsansvar under vintern att ta fram nya rutiner och nya arbetssätt. Man tar även fram traktplanen, vilka ställen som ska besökas, kvalitetssäkras, gallras och avverkas. Så det blir mycket jobb med kartor under vintern.

Hur såg en ”standard-vecka” ut som områdesansvarig?

Man har kanske tre eller fyra dagar i fält per vecka under fältsäsongen. De dagarna utför man planering på plats. Sen kan man ibland behöva ut och titta på specifika saker, till exempel om någon rapporterat in ett granbarkborreangrepp eller om en markägare hör av sig om att något av våra träd är i risk att falla på deras tomt eller hus. Lite sådant pyssel hör också till. Då har man en dag kvar den veckan att spendera på kontoret där man lägger in extra saker i systemet, det mesta gör man ju redan i fält men ibland behöver man in och lägga till mer, kanske också skicka ut någon för att ta ner de där träden som riskerade att falla. Mycket bilåkning är det dock.

Hur länge jobbade du som områdesansvarig?

Jag jobbade som områdesansvarig till våren 2020. Då var jag tillbaka från min sjukskrivning och fick erbjudande att vikariera som miljö- och naturvårdsspecialist. Jag sökte tjänsten och fick den, vilket var otroligt roligt. Jag trodde det skulle vara mer stressande än att jobba som områdesansvarig men det var det inte för mig. Det var mycket hela tiden men det var små saker och jag tyckte det var lättare att prioritera. Vi var fem på södra delen av Sveaskog och nu är det sex.

Som miljö- och naturvårdsspecialist har man det övergripande ansvaret för att miljötänket, certifieringar och miljö- och naturvården fungerar som det är tänkt. Man är ute och hjälper till, ger en second opinion eller hanterar naturvårdsfrågor om det behövs någon speciell åtgärd, mer än normal hänsyn, till exempel om man ska restaurera en våtmark, då behövs miljövårdsspecialisten. Man lägger upp strategier för naturvård för kommande året, man har mycket kontakt med myndigheter i olika frågor, kanske framför allt då planerarna får in saker de inte vet hur de ska hantera. Det kan vara information om känsliga arter, som knärot. Man håller även i utbildningar inom naturvård, till exempel SYN-utbildningarna.

Sen är ju strategin det stora. Vad behöver hanteras, vad ska göras, hur mycket ska återvätas, behöver något brännas? Gillar man naturvårdsfrågor och vill jobba på ett företag så är det en bra roll. Dock är det svårare att ge exempel på en ”vanlig” arbetsvecka. Det blir dock en del fält, två till tre dagar kanske. Det är mycket möten med myndigheter i fält och diskutera saker, dessutom har man ju olika projekt som man behöver se över, t ex projektet GRIP on LIFE i Malingsbo-Kloten, då jag kartlade kantzonerna längsmed Håltjärnsbäcken och planerade skötselåtgärder för att höja lövandelen i kantzonerna. Genom att göra detta, förbättrar man förutsättningarna för den lokala öringsstammen och den starkt hotade flodpärlmusslan som lever i bäcksystemet.

Du har berättat att du var ute i fält mycket, både som områdesansvarig och som miljövårdsspecialist, är man ute själv eller i lag?

Som områdesansvarig är man generellt själv, man har några dagar i fält där man har hjälp av någon eller möter chefer och kalibrerar sig. Som miljövårdsspecialist är man mest ute och möter folk då man jobbar mer som ett stöd. Sen gör man en del själv också. Som till exempel figurläggningen av kantzonerna i GRIP och LIFE projektet. Man kan styra mycket själv.

Så hur hamnade du här på Skogsstyrelsen?

Mitt vikariat började ta slut och jag hade under ett halvår tryckt på att jag ville ha en fast tjänst som miljövårdsspecialist då jag såg att Sveaskog hade behov av en till. Dock fick jag inte riktigt något gensvar och då hörde Jenny Karlsson av sig och berättade om den här tjänsten som skogskonsulent och tyckte att jag borde söka. Jag sökte och fick komma på intervju. Det var den roligaste intervjun jag varit på och dagen efter ringde Rune och erbjöd mig tjänsten. Och då jag var väldigt sugen på att jobba på Skogsstyrelsen så tackade jag ja.

Du har ju inte haft denna tjänst särskilt länge men vad har du hunnit göra?

Min tjänst ska vara inom skötsel. Jag har som sagt inte hunnit igång riktigt än. Det har varit många utbildningar som behövts. Största skillnaden hittills är att myndighetsarbete är mycket formellt och man ska försöka vara en neutral part. På Sveaskog kunde jag vara mer flexibel men här är det mer regler att hålla sig till. Man är ju en representant för en myndighet. Jag kan inte längre bara göra en skötselplan och få den gjord utan behöver nu träffa markägare, upphandla entreprenörer och så vidare. Reglerna behöver inte vara en nackdel, det är skönt att veta hur man ska göra och det ger en ett stöd i ryggen. Det är bara lite annorlunda tills man vant sig.

Några avslutande ord till våra läsare?

Ja, om det är något jag vill förmedla så är det att det aldrig är för sent att ändra sig. Man behöver inte veta vad man ska bli när man blir stor, utan det går alltid att testa sig fram. Vägen framåt behöver inte vara rak.

Meny

Get Connected

Dela det här:

Gilla

Gilla Laddar...
sv_SESwedish
%d bloggare gillar detta: