Robert Nilsson - Skogsjobb

En intervju med yrkesläraren Robert Nilsson på Älvdalens utbildningscentrum

Skrevet av Madelene Nord på Skogsstyrelsen

Berätta, hur kommer det sig att du hamnade här på Älvdalens utbildningscentrum?

- Först gick jag här själv som elev på gymnasiet, maskinförare. Sen har jag jobbat som maskinförare i ca 14 år och fick sedan frågan om jag ville bli lärare och jag tänkte att det vore kul att testa något nytt. När jag själv gick ut härifrån så tänkte jag att nu är jag fri från den här skolan och hit ska jag inte något mer, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Så jag var maskininstruktör i några år innan jag utbildade mig till behörig yrkeslärare och då blir det att jag blev mer inne. Men nu kommer jag hamna ut i maskinerna mer pga omstrukturering, viket är intressant.

Hur länge har du varit lärare här?

- Sen 2011, så det är några år nu. Men nu får jag vara ute i maskiner igen. Då vi jobbar för flera bolag så behöver vi lära oss fyra olika system och hålla oss uppdaterade med hur varje företag vill ha det. Och det blir ju lite nytt för oss att få till allting. Det är därför vi hyr maskiner idag då tekniken går så fort framåt, hade vi köpt maskiner hade vi inte hunnit hänga med i utvecklingen hos datorer och programvaror. Men nu när vi hyr så har vi alltid nya maskiner, så eleverna alltid får köra maskiner som är ”up to date” så de vet att när de kommer ut i praktik eller jobb så vet de vad branschen kräver idag.

Företagen är suveränt duktiga på att stötta oss när vi behöver hjälp. Datorer idag är ju helt fantastiska. Ringer vi och behöver hjälp kan företagen koppla in sig på våra datorer, var de än befinner sig i Sverige och det fungerar jättebra. De behöver oss och vi behöver dem, det är ju ett gemensamt utbyte.

Det saknas ju skogspersonal, så det ni gör är ju väldigt viktigt för branschen. Så det är skönt att höra att branschen håller er om ryggen.

- Vi märkte ju för några år sen när vi började vårt programråd här på skolan, då var det en som sa att vi behöver tänka om. ”Vi behöver sluta tänka vad ni som skola kan göra för oss utan tänka vad vi i branschen kan göra för er som skola. Vad behöver ni för att det ska fungera bra? Vilka resurser behöver ni och vilken stöttning behöver ni för att det ska fungera?” Just nu stjäl bolagen personal från varandra och det ger en dålig stämning. Det leder ju inte till fler arbetare. Så de började gå ut till studievägledare och berättade att de söker folk. Många tror ju fortfarande att jobba i skogen gör man med yxa och motorsåg men det är ju så mycket bredare. Om man pratar med högskolorna så har att jobba i skogen sjunkit i status då ”de tar in alla” eftersom de måste fylla platserna. Och det är jättetråkigt.

Hur får man folk till skogen? Många tänker inte ens på att skogen är ett val man kan göra. När jag pratade med din kollega Roger nämnde han att många elever som gått skogsbruk inte jobbar inom skogen efter examen.

- Många kanske byter yrkesbanor eller de kanske har utbildat sig till maskinförare men går mer mot verkstäder eller reparatörer om de gillar att skruva. De är ju även en väldigt stor brist inom det området. Sen finns det de elever som har planerat att de ska köra maskin ett par år innan de pluggar vidare till exempelvis skogsmästare. Vissa går kanske tillbaka till maskinförare, vissa kanske går uppåt i hierarkin inom bolaget och vissa kanske kommer tillbaka till oss, som lärare. Hjulet är ju runt.

För att anknyta till det du nu sagt och vad eleverna nämnde, verkar det som det är ett kortare perspektiv på hur länge man tänkt sitta i maskin.

- Jag fick förfrågan i lågstadiet vad jag skulle göra år 2000, det var ju gigantiskt långt fram då! Men jag var helt säker på att jag skulle köra skogsmaskin, det fanns inget annat. Jag är uppväxt med skog, diskussioner hemma, motorsåg och huggning. Jag är en sådan som älskar skogen och år 2000 satt jag och körde skogsmaskin. Nu är det ju högre krav på en som maskinförare. När jag började hade ingen den här millimeterkollen på vad man gör och ställer krav ”Varför gör du inte si? Varför gör du inte så?”. Nu kan ju någon sitta på ett kontor många mil ifrån och se hur varje förare kör, att hen kör mer än hen. Dock kan man missa saker, den som kör fortast kanske kör mer vårdslöst och inte tar hand om grejerna medan den som kör mindre kanske tar mer hand om sin maskin. Man förlorar ju den delen av kontrollen. Om man kollar på grävmaskinister så tjänar de pengar från det att de börjar på morgonen även om de står still, men i skogen tjänar du inget om du står still. Så kraven ökar ju och det kan göra att flera känner pressen och orkar inte ända ut.

Om man tänker lite på familjelivet, så numera kanske båda föräldrarna vill kunna hämta och lämna på dagis, och det funkar ju inte alltid om man jobbar som maskinförare. Tror du att det moderna familjelivet kanske kan vara skälet till att man jobbar som maskinförare ett tag för att sedan välja att byta bana när det livet börjar?

- Jag tror mycket ligger i det. Fler och fler entreprenörer går över till enkelskifte men har då två maskiner. Vissa kör fortfarande med en maskin och ett bestämt antal timmar men föraren får själv schemalägga dem. Många går åt det hållet. När jag började så var det bara skift som gällde. På vintern, november/december, var det ju inte mycket ljus om man jobbade kvällsskiftet. Hade man tur hade man en timme på sig att se var man skulle köra. Det kan såklart vara sådana saker som styr. Vi är ju ett mer jämställt samhälle idag, vi går ju mot det och vi ska ju vara det. Och på något vis måste vi få saker att funka. Om det är så att vi behöver gå åt det hållet så är det så. Eller så måste man underlätta för dem som kör skift så man inte pressar de att köra specifika timmar. För det är ju ekonomi i det. Har man flera maskinförare per maskin så slits det mer på den maskinen. Om man har flera förare på samma maskin som inte har samma mål, en kanske kör mer vårdslöst än den andra, så blir ju problemen större. Har du en person per maskin, som kör på samma sätt varje dag, sköter den, underhåller den, lite omkostnader, det är så man tjänar pengar i långa loppet. Många tror ju att ju mer effektiv man är, desto mer man producerar där och då, så är man duktig eller ekonomisk men då kör man ofta vårdslöst. Det man tjänar in en dag förlorar man dubbelt i reparationskostnader på verkstaden.

Så om du får skjuta från höften, hur många som går skogsprogrammet har skogligbakgrund?

- Det är nog kanske 60/40 som har skogligbakgrund. Men det beror från år till år. Det beror också på var ifrån de är i vårt långa land. Vissa har bekanta som har skog, andra har vuxit upp i en maskin. Vi har ju haft elever som kommer hit i årskurs ett som till vardags kör skördare i gallring. Vissa har inte ens sett en skördare i verkligheten tills de kommer hit. Vi hade en elev som kom hit utan någon som helst bakgrund inom skog men tyckte det verkade som en kul grej. När han gick ut hade han jobb och han jobbar fortfarande som maskinförare. Jag har aldrig stött på någon som haft den tanken förut. Han brukade filma sig själv när han körde och satt sig sedan på rummet och tittade på filmen och inser vad han gör och vad han behöver tänka på. Sen gick han till vårt simulatorrum och byggde upp en värld och tränade på det han behövde till nästa gång.

Vi hade en elev som kom hit utan någon som helst bakgrund inom skog men tyckte det verkade som en kul grej. När han gick ut hade han jobb och han jobbar fortfarande som maskinförare.

Berätta om simulatorrummet, hur länge har ni haft det och hur kom ni in på simulatorer?

- Jag vet inte hur många år vi haft simulatorer. De senaste åren har vi ökat på antalet, nu är det åtta eller nio som vi kan använda i undervisningen. Vi kan ha lärarledda lektioner i körteknik och kran där vi varvar det med praktisk körning här uppe på kör-plan. I simulatorn gungar det ju inte när man kör kran, men det gör det i verkligheten, så känner eleverna det och kan förstå att man behöver köra mjukt. Vi kan sätta upp hela världar där vi sätter krav på eleverna där de måste klara innan de får komma vidare. Det kan vara mjukkörning eller använda kranen på bästa sätt. När jag gick här själv och skulle köra skördare fick läraren sitta med i hytten i fyra dagar, de hade det ju urtråkigt att sitt där bak på en plaststol för att bara finnas till. Men nu när vi har simulatorerna och eleverna har suttit här inne i simulatorn, kört, lärt sig knapparna och sedan kommer ut i verkligenheten och kör så är vi så klart med men vi behöver bara vara med ett par timmar pga simulatorerna. De behöver inte leta knappar, vara oroliga eller rädda.

Min filosofi är så länge jag sitter med i hytten är jag ett stressmoment, jag vet ju själv att om jag har med mig någon i hytten som ska titta på det jag gör så börjar hjärnspökena, men då brukar jag säga ”att nu går jag ut”. Så om eleven gör ett misstag så får de notera det själv och reflektera. Hade jag suttit bakom och sagt att ”nu gör du ett misstag” då blir det ju som en snöboll och mycket jobbigare för eleven. Jag tycker de ska vara själv så mycket som möjligt, men vill de ha med oss för det känns tryggare så åker vi såklart med, det är ju eleven som bestämmer.

Hur ser det ut innan ni ger er ut med elever, i tillexempel årskurs tre? Hur ser planeringen ut innan? Hur gör ni efteråt när det är klart?

- När treorna har varit ut på gallring tillexempel så har vi varit ute före och tittat på objektet. Vad ska vi göra? Vad säger traktdirektivet? Vad behöver vi vara uppmärksamma på? Sen går man runt med snitselband och då säger man att ”detta område ska vi snitsla eller gallra. Vilka vill ni ta bort? Vilka vill ni ha kvar?” Sen går man in med relaskop och ser om vi har rätt grundyta som bolaget önskar. Sen får de ut och gallra. Ibland har vi haft med någon från bolaget som kommer ut och tittat för att bedöma resultatet så eleverna får höra direkt från branschen vad de säger och får direkt ett kvitto på hur bra det gått. Sen får de göra en egen uppföljning som vi sedan levererar till bolaget. Så de får vara med på hela biten, det är ju en utökad kompetens med det här med gallring. För branschen önskar mer kunskaper om gallring hos chaufförer. Då är det snällt att bolagen lånar ut mark vi får öva på. Det är Sveaskog som stått för gallringarna nu och de har sagt att de inte har några produktionskrav, och de sa de till eleverna. Målet var inte produktion utan att det skulle bli något och att det skulle bli bra. ”Ni gör det ni hinner och sen är ni klara, sen tar vi över”. Så vi känner att vi inte behöver stressa och eleverna får jobba i den takt de klarar av. Det är jätteskönt att det är bolaget som säger det till dem. De brukar säga till eleverna att ”Ni vet att ni kommer göra fel, ni är ju elever så ni kommer ju lära er”.

Har ni några möten där ni pratar med folk från branschen om vad de söker hos ny personal?

- Vi har ju programråd där vi pratar med branschen och hör vad de vill att vi trycker på i utbildningen. Tillexempel om man nu tittat på vad alla bolag i dag är noga med är det uppföljningar, kontrollmätningar och kontrollstammar hur en skördare mäter. Det är något som är jätteviktigt då det verkligen påverkar ekonomin om den inte mäter bra. Vi får hjälp av alla håll och kanter och vi tar också hjälp från branschen. Vi frågar även de vad de vill ha, de kräver inget men de kan be om att vi försöker. Det är ett givande och tagande. Det känns väldigt bra. De har förståelse och vi har förståelse. Vi ska ju göra våra elever så förberedda för sin praktik som vi bara kan. Det är ju på praktiken de knyter kontakter med branschen och när de sen slutar hos oss ska de ju vara så klara som möjligt. Många får ju jobb på samma plats som de praktiserade. Entreprenörer ser ju fördelen med att om de får praktisera kan de jobba sig in på företagen i lugnt tempo utan press för att sedan, när de tagit examen, är de klara, längre på väg och inkörda. Så det är en fördel.

Om man ser bakåt i tiden och jämför med nu, hur tycker du att synen på hur man förvaltar en skog förändrats?

- Den har ju förändrats markant. Miljötänket nu kontra då är långt ifrån varandra. Det är högre medvetenhet i dag med vad man gör. I dag lär vi ut och bedriver ett mycket mer miljövänligt skogsbruk. Det är ju bara titta på vad man sparar, hur man kör, planering, hjälpmedel med vattenkartor. Allt för att minimera att det ska bli något fel. Det finns ju såklart fel och brister i alla yrken. Men det blir mycket bättre, båda sidorna kommer aldrig bli helt nöjd men ser man tillbaka ska man se resan som skogsbruket har gjort. För att bemöta men också tänka framåt. Det är ju något vi ska förvalta framåt. Om du går in som maskinförare åt en privatperson ska ju du förvalta hans arv. Tänker man i de perspektiven så ska man tänka att det inte bara är för här och nu utan för hens barn eller barnbarn. Vi gör mycket mer nu, självklart finns det mer att göra men ytterligheterna finns i alla yrken. Men min känsla är att sen jag började med skogsbruket så har vi kommit långt.

Var tror du vi är på väg?

- Mot mer styrt, vid avverkning och gallring. Det här med plockhuggning som media pratat om, tror jag inte att det kommer finnas någon ekonomi inom, ingen entreprenör kommer ha råd att kunna jobba på det viset i dagen situation. Det kanske blir mindre hyggen med mer avgränsningar. Jag vet faktiskt inte. Det är ju väldigt att skjuta från höften. Man får ju titta på hur långt vi har kommit. Skogen försöker berätta vad vi gör och miljösidan säger ”så här gör dem”. Men många gånger är det saker som redan är styrt. Hur man fotar, hur man lägger upp en sak, allt kan ju vridas. Tillexempel om de visar bilder och säger att det var mycket körskador, så kan ju den bilden vara vid upplägget vid vägen där man kört mycket. Men jag ska inte säga att det är så man gör men… Det är lätt att vinkla. Det är kallsupar från alla håll. Men skogen blir bättre att vårda miljön, det blir mer miljövänliga maskiner och hur man avverkar skogen. Körstråk med ris, vattenkartor för att minimera körskador osv. Vi som bor här på skogslandsbygden ska ju också vara ute och promenera, cykla, springa, plocka bär och svamp så det måste ju fungera för alla parter. Min känsla är att vi är på rätt väg och jag kan med säkerhet säga att vi har kommit otroligt långt.

En intervju med yrkesläraren Robert Nilsson på Älvdalens utbildningscentrum

Vi hade en elev som kom hit utan någon som helst bakgrund inom skog men tyckte det verkade som en kul grej. När han gick ut hade han jobb och han jobbar fortfarande som maskinförare.

Meny

Get Connected